De bor i ett gammalt stationshus

Camilla och Claes Westling med barnen Ellen, 12, Hugo, 9 och Greta, 5.

Bor: I Rogslösa Stationshus, byggt 1888.

Gör: Både Claes och Camilla är arkivarier och arbetar på Landsarkivet i Vadstena.

 

På sommaren klättrar rosor över grinden.

 

Ett fynd

Jag kommer ut till Camilla och Claes en kylig och vacker vårförmiddag och vi tar en kopp kaffe i trädgården. Familjen har bott här sedan 1999 men Camilla minns fortfarande när hon var här för första gången. 

 - Det var ungefär den här tiden på året, minns hon. Det första vi blev förälskade i var teglet, det lever ju!

För tolv år sedan var Camilla gravid med Ellen och de längtade ut ur stan och ville ha en trädgård. På fredagen såg de annonsen i bankfönstret, på lördagen åkte de ut och tittade och på måndagen var det bestämt. Här skulle de bo. 500 000 kronor fick de ge för sitt drömhus och det ser de som ett fynd idag. 

- Här bor vi avskilt fast ändå i en by och det tar bara tio minuter att köra in till jobbet, säger Claes.

De har inte ändrat så mycket, men alla ytskikt är renoverade. Huset är på 160 kvadratmeter och det känns rymligt med hög takhöjd.

 - Men det blir dyrt med gardiner, ler Camilla.

 

 

Teglet är fantastiskt med alla dess skiftningar och nyanser.

 

Ett hus med själ

Jag frågar vad de tycker om mest med huset.

 - Huset har själ, säger Claes. Det har stil utan att vara pråligt.

Både Camilla och Claes tycker om engelska trädgårdar och den engelska stilen överhuvudtaget och det här är nog det närmaste man kan komma i Sverige.

 - Och så är det klart att det är kul att bo i ett kulturhus, säger Camilla. Det här huset har en spännande historia. Ibland på sommaren kommer järnvägsentusiaster förbi för att titta.

Claes hämtar ett gammalt uppförstorat fotografi som föreställer huset från den tid då det fortfarande fungerade som järnvägsstation. 1874 öppnades järnvägen mellan Vadstena och Fågelsta och 1888 förlängdes sträckan till Ödeshög. Det var också då stationshusen byggdes, däribland Rogslösa stationshus.

- Jag är så imponerad att man satsade så på en statlig offentlig byggnad, säger Camilla.

 

Claes och Camilla har gjort en uppförstoring av ett gammalt vykort de hittat. De tror att det är stinsen som sitter på bänken i förgrunden mellan damerna.

 

Spännande historia

Stinsen och hans familj bodde i en del av nedervåningen. Det är ingången till tjänstebostaden som familjen använder som ytterdörr än idag. Annars är många dörrar igensatta. Den siste stinsen hette Carl Ejnar Granat och han levde här med sin hustru Clary Ingeborg fram till dess att sträckan lades ner 1958. Camilla och Claes tror inte att övervåningen användes annan än som kallvind och kanske som potatislager. När de skulle göra i ordning en av döttrarnas rum upptäckte de nämligen jordfläckar på de gamla golven under alla lager av plastmattor. När det sista av den smalspåriga järnvägen revs upp 1959 såldes stationshuset och blev då privatbostad. Familjen Engman var de första som flyttade in. Mannen arbetade i kalkstensbrottet i Borghamn och det kan man se spår av idag i form av djupa fönsterbänkar av kalksten. Även spår av 60-tal syns inomhus. Engmans lade in parkettgolv överallt och strömbrytare och andra detaljer vittnar om när huset blev privatägt. Camilla och Claes berättar om hur de tog bort masoniten som täckte alla spegeldörrar och hur de slet bort halvdecimetertjocka lager med plastgolv innan de gamla fina trägolven kom i dagen.

 

Några bilder inifrån det vackra huset.

 

 - När vi kom hit hade de gamla fönstren tagits bort och man hade ersatt dem med nya fönster utan spröjs, berättar Claes. Det såg så tandlöst ut.

Problemet löstes genom att sätta dit "fuskspröjs" mellan glasen som lurar ögat.

 - Vi skulle vilja byta till riktiga spröjsade fönster någon gång, men det här fungerar jättebra, säger Camilla.

 

En enkel lösning som gör stor skillnad.

 

De har också planer på att ta tillbaka snickerierna invid taket som syns på det gamla fotografiet. Och de funderar på att måla om fönsterkarmarna i någon annan nyans. Men det finns gott om tid att dona med huset. Camilla och Claes tror att de alltid kommer att bo här. 

 

Tusen tulpaner

Både Claes och Camilla är intresserade av trädgård och gillar framför allt den engelska trädgårdsstilen.

 - Första sommaren kom det tusen tulpaner och vi var fulla av förväntan, berättar Camilla. Men sedan kom det ingenting mera.

Nu är den stora trädgården full av stora rundade rabatter med stenlagda kanter och där finns rosor, klängväxter och buskar. Nästa projekt är en månskensrabatt vid uteplatsen på baksidan. Jag blir nyfiken på hur det ser ut här när allting står i blom. 

 

En fantastisk trädgård omger huset.  

 

Dörren längst till vänster ledde till det gamla stationsdasset.

 

Vi kikar lite på det stora charmiga uthuset som står mitt på tomten. Någon gång på 60-talet byggdes uthuset om till garage, men som tur var lät man utsidan se ut som den alltid gjort och dörrarna till dasset och förrådet finns kvar även om rummen är borta sedan länge. Det gamla dasset kan man anta var en offentlig inrättning på den tid det begav sig.

 

 

 

När vi går omkring ser vi rester från husets historia i form av ledstänger och gamla handtag. Det är fantasieggande att tänka på hur livet tedde sig på just den här platsen för ungefär hundra år sedan. Och tänk om människorna på perrongen på det gamla fotografiet kunnat ana hur vår värld ser ut idag.

 

 

 

Bilder: Möbler.se